ItsMeandmyDog

Innan ni börjar läsa vill jag bara meddela att det Mathias påstår om pitbullen är FELAKTIGT. Han säger ex att en pitbull visar iver och glädje när den ser en annan hund, men när dem släpps ihop så ser pitbullen den andra som en kampleksak och det slutar blodigt. Att dem sällan visar tydliga signaler? Helt fel! Dessa hundar är "pratiga" och visar väldigt väldigt tydligt om det är något dem tycker om eller inte tycker om. Och att dem är hårda vet jag inte vart han fått ifrån? Hade han haft kunskapen hade han vetat att dessa är förarveka. 

Skrev han det här förslaget 1a april? Var han full när han skrev det? Eller är han bara paranoid och inkompetent?  Förstår ni att Svenska kennelklubben och många erfarna människor är så mycket emot honom och det här förslaget han skrivit tillsammans med någon tjomme från ett hunddagis i Norrköping, endå så är det han som har makten över det här, och hur då? Jo, genom att man röstar på hans parti, Folkpartiet. Men läs det! Och kolla vilken kategori Din hund kommer att tillhöra.


"Inför strängt licenskrav för farliga hundraser

Inledning

Det finns många vanliga hundägare som är rädda och känner sig otrygga när de är ute och

promenerar med sina hundar. Ska den där argsinta amstaffen vara i parken nu? Måste jag gå

en lång omväg för att inte bli drabbad igen?

Men i Sverige är etablissemanget överens: Det där är inget problem och om en hund är farlig

är det ägarens fel, inte hundens och speciellt inte hundrasens. Vi är av en annan uppfattning.

Självklart spelar ägaren en väldigt stor roll och en dålig ägare kan skapa en farlig hund av en

hund som annars inte hade gjort en fluga förnär. Men vi vet också att olika hundraser har

olika egenskaper. En del är hårdare, aggressivare, tuffare och helt enkelt farligare – oavsett

ägare. Några av dessa hundraser är så farliga att det inte rimligen går att försvara varför dessa

djur ska få leva, helt oreglerat, mitt bland oss. Det finns hundraser som är framavlade för att

skydda boskap mot varg och björn på den ryska stäppen. Hundar på 80 kilo som är

självständiga, misstänksamma mot främlingar och skarpa. Ändå kan precis vem som helst

köpa en sådan hund.

Problemet ska dock inte överdrivas och debatten som förs måste vara nyanserad. Det är vad vi

försöker uppnå i den här rapporten. Vi tycker det är viktigt att debattera och lagstifta innan en

allvarlig olycka inträffar. Risken är då att vi får en snabbt framtagen lagstiftning som kanske

går för långt och till och med motverkar sitt syfte.

Låt oss agera nu, när vi kan göra det lugnt och sakligt. Och låt oss få bort de allra farligaste

hundraserna från våra gator och torg innan något riktigt allvarligt inträffar.

Mathias Sundin, oppositionsråd (FP) i Norrköping

Peter Kjällkvist, föreståndare på hunddagis i Norrköping

3.1 Vad menas med farlig hund och hundras? Vilka faktorer spelar in?

Med tanke på att alla hundar har mer eller mindre utvecklade jakt och försvarsinstinkter skulle

i princip alla hundar kunna orsaka bettskador på andra hundar eller människor. Begreppet

farlig kommer därför här att tydliggöras och diskuteras med ingående och delas in i fyra

kategorier.

Som farlig (A) kommer här en hund att ses som har sådana försvarsinstinkter, skärpa,

temperament, dådkraft eller kamplust, som gör att den utan specifik träning, eller vanvård har

lätt för att uppvisa aggressivt beteende. Därtill tittar vi på hundrasens vikt för att avgöra om

ett angrepp skulle kunna medföra betydande men, eller orsaka dödsfall för en frisk, vuxen

människa.

Potentiellt farlig (B), definieras i rapporten med hundraser som av erfaren tränare med lätthet

kan tränas att angripa människor och/eller har tydlig vaktinstinkt. Därtill tittar vi på

hundrasens vikt för att avgöra om ett angrepp skulle kunna medföra betydande men, eller

orsaka dödsfall för en frisk, vuxen människa. Dessutom faller vissa brukshundar in här som i

övrigt skulle klassas i den första gruppen, men dessutom är samarbetsvilliga och mindre

självständiga.

Till gruppen (C) kommer räknas hundraser som inte nödvändigtvis vaktar, eller är lätta att

träna för angrepp. Däremot är deras kroppsstorlek sådan att om de angriper så riskerar de att

åsamka betydande skada eller t o m dödsfall. Andra hundar i denna kategori är kanske för små

för att kunna döda en vuxen människa, men har dock skärpa, dådkraft, eller annan egenskap

som gör dem potentiellt riskabla.

Gruppen (D) omfattar övriga hundraser.

3.2 Vad skulle förbud av vissa hundraser leda till?

Tanken med förbud av enskilda hundraser är att man vill ta bort de hundraser som orsakar

mest skador och otrygghet. Införandet av lagar med sådana förbud har på olika håll i världen

genomförts. I studien kommer erfarenheter från bl a Norge, Storbritannien och Kanada

redovisas.

3.3 Vad skulle hundlicens leda till?

Hundlicens har införts på olika håll i världen och det finns en poäng att belysa även dessa

erfarenheter. Redan idag finns det en typ av licenskrav inom svensk hundhållning, men den

licensen rör endast träning av bruksgrenar som skydd och Internationell prövningsordning

(IPO). Oregistrerade hundar och hundar av blandrastyp måste ha en speciell tävlingslicens om

de ska delta i tävlingar organiserade av Svenska Kennelklubben (SKK) eller Svenska

Brukshundkluben (SBK).

3.4 Vilka andra åtgärder skulle kunna användas för att öka

säkerheten/trygghetskänslan för hundägare och medborgare?

Det finns redan rådande lagstiftning som möjliggör omhändertagande av farliga hundar och

därför blir det intressant att titta närmare på hur denna lag implementeras. Andra åtgärder som

tas upp är kastrering, munkorg och koppeltvång som till stor del regleras i kommunala

stadgor.

I Hundansvarsutredningen (SOU 2003:46) går man inte in på hundraser utan koncentrerar sig

på enskilda hundar. Enligt utredningens definition lyder:”Hundar som angriper och skadar människor eller djur kallas här farliga hundar. Även

hundar som kan utgöra stor risk avses. Dock inte hundar i normal tjänsteutövning.”

I denna undersökning införs en fyrgradig skala med bokstavsbenämningar A-D, där grupp A

omfattar de mest riskabla raserna.


Kategori A

För att tillskrivas kategoriseringen A krävs att rasens genomsnittsindivid även utan träning

utgör en allvarlig fara för den som angrips, samt att den har lätt för att ta till angrepp.

Egenskaper som är avgörande för att en hund ras ska klassificeras i denna kategori kan skilja

sig något, men två huvudgrupper går att särskilja, nämligen vissa kamphundsraser och vissa

herdehundsraser (för fullständig lista, se bilaga 2).

Kamphundsraserna i denna kategori utmärks av stor kamplust. Inte så sällan kan exempelvis

en pitbull visa glädje och iver snarare än aggressivitet när den möter en annan hund av samma

kön. Släpps de ihop kan det likväl omedelbart bli blodigt slagsmål eftersom kamphunden i

princip ser den andra hunden som en kampleksak. Hundar avlade efter linjer som uppvisar

mycket hög kamplust, eller gameness som den specifika termen lyder, är väldigt snabba med

att ge sig in i ”leken” och otroligt ihärdiga och envisa. En annan egenskap som är vanlig bland

kamphundsraserna över lag är att de sällan visar tydliga signaler. De blir därmed svårlästa för

såväl människor som andra hundar. Skärpan är inte nödvändigtvis hög hos pitbull, men

däremot kännetecknas samtliga kamphundar av stor dådkraft, stort mod, ett livligt

temperament och hög grad av hårdhet.

Herdehundar brukar överlag vara väldigt självständiga och därför svårtränade. I sin

ursprungsanvändning lät man valpen växa upp inne i den kreatursflock som den senare skulle

vakta. I oländiga områden i främst Europa och Asien vaktade sedan dessa hundar flockarna

mot såväl människor, som varg och björn. De är misstänksamma mot främlingar, är hårda, har

hög dådkraft och försvarslust, låg bithämning, samt stor skärpa. Flera av herdehundsraserna

har blivit populära som sällskapshundar då deras ursprungliga arbete inte längre efterfrågas, i

fallet med pyrennéerhunden till exempel har man då ansträngt sig för att göra den mer

tillgänglig och mindre benägen att vakta och uppvisa hotbeteenden. En annan viktig sak att

nämna är deras storlek. De flesta herdehundsraser har en genomsnittlig kroppsvikt på över 50

kg och i vissa fall uppåt 80 kg.

Varghybrider är en vansklig grupp då man i stort sett kan korsa varg med vilken hundras som

helst och det inte på förhand går att avgöra vilka egenskaper som kommer att dominera.

Varghybrider som är godkända raser (saarlos wolfhound och ceskoslovensky vlcak )uppvisar

ett stort mått av självständighet och i motsats till kamphundarna en stor signalkänslighet.

Vargens försiktighet och skygghet för människor visar sig hos dessa hundar genom att de ofta

är reserverade mot främlingar. Skyggheten, självständigheten och ett stort mått skärpa gör att

varghybrider, liksom även sjakalhybrider och dingohybrider blir ytterst svårhanterliga i

samhället. Hundar där varg, sjakal eller dingo förekommer närmare än fem generationer bakåt

är förbjudna i Sverige sedan 1998.

Vakthundar utmärks av stor försvarslust och dådkraft. För att räknas till kategori A krävs även

att de visar en sådan skärpa att de utan egentlig träning vaktar hem eller flockmedlem på ett

sådant sätt att de riskerar att tillfoga frisk vuxen person livshotande skada. Därtill skall läggar

att rasen förväntas vara reserverad eller misstänksam mot främlingar.

Blandraser kan innehålla anlag från någon av ovannämnda hundtyper tillsammans med någon

annan av de cirka 300 hundraser som finns. Kombinationsmöjligheterna är helt oöverskådliga

liksom förutsägbarheten rörande mentalitet och exteriör. Såvida man inte kan styrka att

föräldradjuren till en blandraskull inte tillhör raser klassade i kategori A, exempelvis genom

att de är registrerade och har stamtavla, blir det vanskligt att klassificera dem på annat sätt.

Uppenbara undantag utgörs av hundar vars föräldrar är av dvärghundstyp (båda

föräldradjuren väger mindre än 15 kg) eller vinthundstyp.

Kategori B

Hundraser som av erfaren tränare med lätthet kan tränas att angripa människor och/eller har

tydlig vaktinstinkt. Därtill tittar vi på hundrasens vikt för att avgöra om ett angrepp skulle

kunna medföra betydande men, eller orsaka dödsfall för en frisk, vuxen människa. De

herdehundar som hamnar i denna grupp är i genomsnittligt sett inte fullt lika skarpa och

reserverade mot främlingar som de i kategori A.

Vakthundarna i denna kategori skiljer sig från dem i kategori A genom att de är mindre skarpa

och något mer tillgängliga. I övrigt så agerar de även utan att ha blivit tränade om någon gör

intrång på det egna reviret. De flesta brukshundsraserna, flera vallhundsraser, samt mastiffer

har sådana vaktinstinkter att de placerar sig i kategori B. Flera av dessa raser har också

benägenhet att visa aggression mot hundar av samma kön.

Brukshundar, samt de vallhundar är genomgående bland de mest lättränade hundar som finns.

Rena vallhundsraser som bordercollie, shetland sheepdog, australian shepherd, kelpie,

working kelpie, australian cattledog och bearded collie kan vara nog så misstänksamma mot

främlingar, men vanligtvis saknas skärpan och dådkraften, samt storleken för att de ska

tillfoga en vuxen frisk människa någon betydande skada. Däremot uppvisar många

vallhundsraser som även används i brukstävlingar såväl starkt resursförsvarande, viss skärpa,

stor kamplust och hög dådkraft. Den belgiska vallhunden malinois är urtypen för denna

sammanfattning. Byggd som en lättare schäfer och med liknande egenskaper, fast kvickare i

temperamentet och behäftad med långt färre ärftliga sjukdomare, har denna hundras etablerat

sig mer och mer som polishund i många länder. Vidare har brukshundarna och vallhundarna

det gemensamt att de i ännu högre utsträckning än andra raser behöver arbeta för att må bra

och inte utveckla olika stressbeteenden. Hundar i denna grupp är sådana som kan lämpa sig

för hundsporter innehållande skyddsmoment.

Kategori C

Hundraser som inte nödvändigtvis vaktar, eller är lätta att träna för angrepp. Däremot är deras

kroppsstorlek sådan att om de angriper så riskerar de att åsamka betydande skada eller t o m

dödsfall. Bland dessa finns några vinthundar och några större raser. Andra hundar i denna

kategori är kanske för små för att kunna döda en vuxen människa, men har dock skärpa,

dådkraft, eller annan egenskap som gör dem potentiellt farliga. Bland dessa finns vissa

brukshundar och vallhundar.


Kategori D

Övriga hundraser. Bland dessa finns bland annat taxar, terriers, dvärgschnauzers och

dvärgpinschers som ofta har ett hett temperament och låg bithämning. Resultaten av dessa

hundars bett kan dock svårligen bli livshotande för en frisk vuxen människa. Däremot är de

liksom alla hundar i behov av aktivering, sällskap, sovplats och viss vardagslydnad.

5.4 Andra åtgärder mot aggressiva hundar

Dagens lagstiftning i Sverige är till stor del ett resultat av den statliga utredningen (SOU

2003:46) kallad Hundansvarsutredningen. I utredningsarbetet fokuserade man särskilt på

hundar som användes av kriminella personer och vanvårdade hundar. Hundar som används i

hundslagsmål faller in under begreppet om kriminella personer, men eftersom lagrum om

hundslagsmål faller in under djurskyddslagen och brottsbalken prioriterades inte denna fråga i

arbetet.

Hundansvarsutredningen slog fast att strikt hundägaransvar även fortsatt bör gälla. Vidare slås

fast att ca 80 procent av alla hundar är registrerade och förslagsvis borde få information om

hundhållning hemskickad.

Omärkt hund utan ägare registrerad i centrala register föreslogs kunna omhändertas av polis

oaktat om den utgör fara eller ej. Kontroll av märkning ska kunna utföras av polis på alla

hundar som påträffas på allmän plats.

Hundar som skadat eller uppenbart riskerar att skada ska

åtgärder är tillräckliga för att se till att den inte orsakar skador eller avsevärda olägenheter”

”om inte mindre ingripande

(SOU 2003:46) kunna tas omhand av polisen. Sådana hundar ska riskbedömas och därefter

fattas beslut om återlämnande, omplacering eller avlivning.

Även ett tillägg i 29§ djurskyddsförordningen föreslogs, med lydelsen att hundar som

förväntas nedärva okontrollerbar aggressivitet inte ska få gå i avel.

Grovt olämpliga personer ska av polismyndigheten kunna beläggas med förbud mot att inneha

hund. Som grovt olämplig ska en person ses som till exempel använt hund som vapen vid

misshandel.

 

Slutligen föreslogs även en skärpning av kraven för tillsyn så böter ska kunna utdömas om

någon genom uppsåt eller grov oaktsamhet eftersätter tillsynen på sin hund. Den tidigare

lagstiftningen gällde bara om hunden dessutom var farlig (se bilaga 4).

Bedömning av en hunds farlighet är även efter Hundansvarsutredningen en ganska ojämn

process. Ojämn eftersom det inte finns någon given metod som används i Sverige för att fälla

avgörandet och att det därför sker på många olika sätt. Bedömningen ska göras om hund

skadat eller uppenbart riskerar att skada människa eller annat djur. Det man vill ha svar på är

om hunden tillsammans med ägare kan ”förväntas orsaka skador eller avsevärda olägenheter i

framtiden.”

Förutom förbud mot att inneha hund och möjlighet att omhänderta och avliva hund finns

möjlighet för polis att förelägga enskilda hundar med munkorgstvång och/eller koppeltvång

då de framförs på allmän plats. I andra framför allt anglosaxiska länder förekommer tvång på

att kastrera eller ekonomiska incitament vid försäkring för detsamma, dock ej i Sverige.

6.3 Licens

Förlagor till en licens av ”körkortstyp” det vill säga en licens som kräver att man kan visa att

man tillgodogjort sig vissa kunskaper såväl praktiskt som teoretiskt har denna undersökning

inte kunnat finna.

Restriktioner finns i Sverige för bland annat människor som dömts för djurplågeri. I Tyskland

ingår vissa våldsbrott bland de omständigheter som diskvalificerar en person från att få

tillstånd för att inneha vissa hundraser. Därtill ska människan genomgå ett psykologiskt test

innan tillstånd utfärdas. På många håll innebär licensen i praktiken bara en registrering, som

för vissa hundraser och okastrerade hundar kan vara dyrare än för andra hundar som anses

mindre farliga.

Ett problem på de ställen som har infört licenskrav är att så många nonchalerar kravet och att

överträdelsen så sällan beivras. Liksom i de fall där specifika rasförbud införts har man höga

omkostnader men för få resurser för att göra så att lagen efterlevs. Ett alternativ till denna

slutsats kan vara att lagarna formulerats på sådant sätt att polisen eller annan myndighet som

är ansvarig inte kan använda lagen verkningsfullt.

En annan försvårande omständighet är att ett mer innehållsrikt ”körkort” skulle ställa krav på

utbildning, utbildare och den myndighet som utfärdar. Möjliga instanser för examination och

utfärdanden skulle kunna vara polis, eller djurskyddsinspektörer i Länsstyrelsens tjänst.

Utbildare skulle också kunna godkännas av samma instans och verka inom SBK, vara

anslutna till Sveriges hundpsykologers organisation IMMI, eller privat.

Det är den här undersökningens mening att samma typ av licenskrav inte är relevant för alla

hundraser. Med utgångspunkt i diskussionen om farliga hundar föreslås en fyrgradig skala för

hur licenser skulle kunna se ut. Licensen bör gälla för hundägare och en specifik hund.

Examination bör innehålla såväl praktik som teoretiska element. Förslag till fullständig och

detaljerad licensutforming ligger utanför denna undersöknings syfte. Däremot ska en första

ansats föreslås.

Utifrån den tidigare gruppindelningen följer här kunskapskrav som bör vara rimliga för de

olika nivåerna (För indelning av raser i de olika grupperna se bilaga 2).

D

Gruppen D omfattar hundar som inte har sådana fysiska förutsättningar att de med bett kan

åsamka livshotande skador på en frisk vuxen och/eller att deras mentala egenskaper gör dem

mycket obenägna att bita och/eller mycket tillgängliga.

Exempel på raser är samtliga spanielraser, setterraser, stövare, dvärghundraser, taxar, mindre

terrierraser, samt alla retrieverraser utom Chesapeake Bay Retriever.

Inget licenskrav ska finnas på hundraser i denna kategori.

C

Gruppen C omfattar flera stora hundraser som emellertid inte vaktar, här finns även flera

vallhundsraser och bruksraser som är mindre och som inte har sådan skärpa att högre

klassificering är befogad.

Inget licenskrav i denna kategori heller, men ägare bör uppmanas att utbilda sig för att bättre

kunna hantera sin hund.

B

Gruppen B omfattar brukshundar med uttalad vaktinstinkt, här finns även hundar av

mastifftyp, samt vissa herdehundar.

Ska endast få ägas av myndig person. Vidare bör inte personer som dömts för våldsbrott, brott

mot djurskyddslagen, eller tillfängelse i mer än ett år kunna få licens för dessa hundraser.

Därutöver ska hund i kategori B genomgå mentalbeskrivning innan den blivit två år. En

otillgänglig hund med mycket rädsla och aggressivitet bör få möjlighet att göra om testet

tidigast efter sex månader, men inte senare än ett år. Har den inte blivit mer stabil, eller ny

beskrivning inte genomförts inom utsatt tid, ska den avlivas (För omdömen vid

mentalbeskrivning se bilaga 5).

I övrigt ska samma kunskapskrav gälla som för grupp C, liksom krav på ansvarsförsäkring.

 

A

I denna grupp ingår hundar som används i hundslagsmål, samt väldigt farliga vakthundar och

herdehundar. De utgör livsfara för sin omgivning och det finns ytterst få skäl till varför man

ska kunna hålla en sådan hund. Licens av klass A ska krävas för att importera, avla på, köpa,

äga, sälja, eller skänka. I Sverige nu levande hundar av dessa raser ska oavsett ålder snarast

genomföra mentalbeskrivning enligt samma principer som hundar i grupp B. Dessa hundar

ska fram till dess att mentalbeskrivning genomförts med önskvärt resultat vara belagda med

strikt koppeltvång och munkorgstvång när de befinner sig utanför hemmet, eller tomt eller

rastgård som de inte kan ta sig ur.

Licens för hund av A-klass ska kunna fås för den som kan göra gällande att särskilt behov av

sådan hund föreligger. Sådant behov ska vara relaterat till arbete som hunden ska genomföra.

Exempel på när sådan licens ska kunna utfärdas är där hunden används av vaktbolag, eller av

lantbrukare som vill skydda sin boskap mot björn, varg och lodjur.

I de fall licens utfärdas ska det ske enligt samma ordning som följer av grupp B, med tillägg

att licensierad person måste vara över 18 år och ha genomgått utbildning rörande vakthund

eller herdehund med godkänt resultat.

En problematisk fråga man måste ställa sig här är vilka krav som ska ställas på andra personer

än ägaren som tillfälligt tar hand om en hund, eller rastar den.

För hunddagis och pensionat finns redan omfattande kunskapskrav och djurskyddsinspektör

utfärdar godkännande i det enskilda fallet.

Blandraser

För hundar av blandrastyp bör man främst ta hänsyn till den högst klassade inblandade rasen.

I de fall man inte med säkerhet kan avgöra om det exempelvis är amerikansk pitbull, eller

amerikansk ataffordshireterrier, ska utgångspunkten ligga i att hänföra den enskilda hunden

till den högre klassificeringen."