ItsMeandmyDog

Heeej alla goa!

Tänker inte skriva mycket för det det kommer ett långt inlägg ang. avlivning nu. Hoppas ni får en tankeställare :)

Så ger du din hund ett värdigt slut

När din trogne vän inte längre orkar med promenaderna börjar orosmolnen hopa sig i magen på dig. Tanken gnager: när ska din hund få somna?  Memea Mohlin hjälper dig att fatta det svåra beslutet i rätt tid.

Att skaffa hund är en egoistisk handling.  Det låter kanske konstigt men hur ofta händer det att en hund kommer och knackar på din dörr och frågar om den får flytta in? Tyvär lever hundar ett mycket kort liv.  Har vi tur blir de 10 år, men inte ens det kan vi räkna med. Samtidigt som hundens liv är kort kommer vi att hinna göra mycket tillsammans och man hinner få många minnen.  Då och då läser jag sensationella reportage om hundar som har lyckats bli betydligt äldre än 10 år.  Sådana reportage gör mig beklämd. Det kan väl ändå inte vara längden som är viktigast? Viktigast måste väl ändå vara livskvalitén? En svårighet i sammanhanget är att alla hundar inte har samma behov. Somliga är mycket aktiva, andra mer stillsamma. Det går inte att säga att en hund ska stimuleras si och så ofta, inte heller att den behöver promenera si eller så länge.  Ju mer du lyckas sätta dig in i de behov som just din hund har, desto lättare blir det för dig att ge den ett bra liv.

Ett är säkert – din hund har inte samma behov som du. En stor skillnad mellan människor och hundar är att vi ska kan få intellektuell stimulans även om vi är stillasittande. Vi kan prata med varandra, titta på TV, läsa, lösa korsord. Vi är ”ögondjur” . Hundar ser inte lika bra som vi men det hör bättre och deras luktsinne slår vårt med hästlängder.  Blinda hundar är därför inte så handikappade. Hundar utan luktsinne eller möjlighet att bära nosen dit de själva vill, är desto mer. För oss ”ögondjur” är det inte uppenbart att en hund utan luktsinne skulle vara handikappad.  Empati handlar om att sätta sig in i en annan individs situation. Det är svårare än det låter. Den enda utgångspunkten är så självklar och svår  att bortse från. Själv fick jag mig en gång en tankeställare när min dåvarande Rottweiler låg i soffan och vräkte sig och jag tänkte: ”stackars krake, mycket mer kan du förstås inte göra med tanke på dina onda ben.”  Några minuter senare gick hennes husse förbi och sa då med kärleksfull röst: ”Där ligger du och har det skönt. Jag hade gärna gjort dig sällskap.”    Okej erkännes, jag är en aktiv person som snabbt blir rastlös, hussen hennes tog sig gärna en siesta. Så vem av oss hade rätt? Kanske var hundens uppfattning ett mellanting.

När är hunden så gammal eller så sjuk att den inte ska behöva leva vidare längre? Säger hunden själv till? Går det att titta efter några signaler? Det hunden visar tolkar vi alla på vårt sätt. Antagligen beror  det på att vi har olika uppfattning om vår egen död.  Vad tycker du till exempel om aktiv dödshjälp? På samma sätt reagerar vi när det handlar om hundens död.
Även hundar kan bli så gamla att de blir dementa. Det är säkert intressant ur forskarperspektiv, men för egen del vill jag inte att min gamla kompis ska bli ett experiment för forskande veterinärer.
Ibland ser jag någon grånosad herre eller dam gå så långsamt och stapplande att ägaren får vänta in sin gamla hund. Det händer att jag tänker: ” Hur gammal ska den där hunden behöva bli innan ägaren förstår?” Det är så tungt att erkänna för sig själv att man slutat kasta boll åt hunden eller att man nekar den att glatt skutta runt eftersom det leder till ”baksmälla” i form av hälta dagen efter. Inte heller vill man inse att man har kortat promenaderna, därför att hunden inte orkar mer.

Hundar kan inte förstå att de får leva längre om de håller sig stilla, att glädjefnatt skulle leda till krämpor. Fast de vet inte varför vi går till veterinären heller och därför är det inte synd om hunden när vi går dit. Det är inte synd om hunden som avlivas, den lider inte. Däremot är det många hundar som får lida alldeles för länge av olika krämpor och besvär eftersom vi inte orkar inse hur hunden har det. För att vi velar och hoppas på att hunden kanske ska bli lite piggare i morgon. Eller för att vi intalar oss att allt är bra eftersom hunden ändå viftar på svansen ibland.

ofta får jag höra från hundägare att de i efterhand inser det nog hade varit bättre för hunden om den hade fått slippa undan den allra sista tiden. För i  efterhand när vår sorg lagt sig lite kan vi se hur hunden egentligen hade det mot slutet.  Det må vara så att inköpet av hund är en egoistiskt handling. Men i den andra änden får vi inte handla egoistiskt, då måste vi  göra det som är bäst för hunden.


3 sätt att göra beslutet lättare:

1. Gör en lista. Ta ställning till när det är dags för det svåra beslutet redan medan hunden fortfarande mår bra.

2. Be om hjälp. Låt någon utomstående som känner hunden, men inte träffar den regelbundet, få bedöma hur den mår.

3. Rådgör med din veterinär.  Fråga veterinären hur han eller hon skulle handlat om det var hans eller hennes egen hund.